5. Politik i plattformssamhället

I föregående avsnitt av denna lilla bloggserie om digitalisering har vi konstaterat att plattformiseringen, precis som digitaliseringen i stort, medför både möjligheter och risker. Som samhälle kan vi inte längre bara betrakta utvecklingen, utan vi behöver förhålla oss till den. I detta sista avsnitt finns några korta reflektioner kring de två huvudsakliga utmaningarna: Hur kan samhället dra nytta av plattformar, och hur kan vi hantera de skadliga effekterna. Allra sist några funderingar om vilka politiska dimensioner som plattformarna aktualiserar.

Samhället måste dra nytta av plattformar och plattformslogik

Även om det finns utmaningar med digitala plattformar så vore det oansvarigt om samhället inte drog nytta av de många positiva sidorna. Som Henrik Blomgren formulerar det i boken: ”tänk om vi kunde bota cancerns gåta om allas våra kollektiva journaler kunde samlas in. Ska vi då låta bli?”.

Även om vi enbart betraktar möjligheter på samhällsnivå så finns det många frukter som väntar på att bli plockade. Här är ett axplock, som samtliga handlar om att för allmännyttiga ändamål utnyttja metoder och lösningar som plattformarna utvecklat för kommersiella ändamål:

• Fia Ewald lyfter informationssäkerhet som ett område där det offentliga kan dra nytta av plattformsleverantörer: ”För kommuner kan outsourcing och molntjänster utgöra en väg för att starkt förbättra informationssäkerheten – men då krävs förutsättningar för att styra upphandlingar. Dessutom behövs en beställarkompetens som inte bara sträcker sig fram till det ögonblick då avtal undertecknas, utan som består under hela den tid relationen med leverantören varar.” En utredning från Statens inköpscentral nyligen visar i och för sig att det inte är så lätt att upphandla plattformstjänster till offentlig sektor.
• Jockum Hildén konstaterar i sitt avsnitt att inget hindrar att public service vänder på algoritmer som i kommersiella sammanhang kan leda till filterbubblor så att de istället hjälper oss att se världen från andras perspektiv, så länge de är medvetna om att ”missriktade mångsidighetsändamål [kan] leda till att marginella åsikter får alltför stort utrymme”.
• Troligen kan arbetsmarknaden förbättras om plattformarnas potential för snabb matchning av utbud och efterfrågan utnyttjas mer. Därför är det glädjande att Arbetsförmedlingen utforskar sådana möjligheter, bland annat under vinjetten ”Jobtech”.
• Sveriges kommuner och landsting har tagit initiativ till en plattform för delande av resurser inom offentlig sektor: Deladigitalt.se. Tanken är mycket god. Man utnyttjar faktiskt båda plattformsdefinitionerna: Sajten fungerar som en mötesplats, som förhoppningsvis kan bidra till ett mer rationellt informationsflöde om digitala offentliga resurser – men sajten ökar också sannolikheten att offentliga aktörer gemensamt tar fram nya plattformar som flera kan stå på än att var och en får börja på noll. Än så länge är det dock ingen självklarhet att den som sitter på en resurs gör sig besväret att dokumentera detta på Deladigitalt, och inte heller att den som har ett behov börjar med att leta där. SKL kan behöva lära sig av de kommersiella plattformarna när det gäller att öka användningen.

Hur kan samhället hantera de skadliga effekterna?

Två grundläggande förslag återkommer hela tiden i olika skepnader: Dels att tvinga fram en ökad tydlighet och transparens från plattformarna för att på så förbättra möjligheter för medborgare att göra vettiga val och bevaka sina intressen. Dels att laborera med olika typer av ägande.

Krav på transparens

Ett förslag som förekommer både i antologin och i Fores tidigare arbete, är att plattformarna ska tvingas bli mer transparenta och mindre ”svarta lådor”.

Rikard Linde har skrivit om ”undervakning”, alltså att de övervakade måste börja övervaka övervakarna. Isobel Hadley-Kamptz föreslår bland annat obligatorisk märkning av bottar. Vi måste veta vem som är människa och vem som är maskin. Olof Sundin skriver om algoritmisk transparens: ”Vi måste ges möjlighet att förstå varför vi ser det vi ser i våra flöden. Likaså måste vi när alltfler beslut lämnas åt algoritmer, såsom kreditvärdighet, storlek på försäkringspremier eller socialbidrag, kunna förstå på vilka grunder besluten är fattade.”

Jag tror att fullständig digital transparens är en utopi, eftersom det finns så många lager av komplexitet. Om inte annat av praktiska skäl måste många detaljer döljas för användarna. Frågan är hur mycket transparens som är möjlig och önskvärd, och under vilka förutsättningar.

Men det kan bli bättre. Livsmedelsproduktion är också komplext, men i matbutiken har jag både jämförpris, trygghetsmärkningar, standardiserad presentation av näringsinnehåll och ursprungsmärkning.

Den aspekt av transparens som gäller plattformarnas användarvillkor och integritetspolicy har jag själv jobbat mycket med. Inte minst i projektet CommonTerms. Inspirerade bland annat av de standardiserade tabellerna för näringsinnehåll (”nutrition facts”) som används för livsmedel tog vi fram ett förslag på hur plattformarna skulle kunna möjliggöra

I mitt eget kapitel sammanfattar jag projektets rekommendationer för att möjliggöra meningsfulla samtycken till plattformarnas användarvillkor. Efter fem års studier, prototypande och samarbeten kom vi fram till att det finns en hel palett av olika kategorier av sinsemellan oberoende tänkbara åtgärder som var och en skulle kunna bidra till att användare får större förståelse, trygghet och delaktighet. Maktlöshet inför plattformsjättarnas monolitiska erbjudanden är ingen naturlag.

Darja Isaksson: ”De innovationer vi pratar om nu förutsätter till stor del att data är till-gängligt för innovation, inte fastlåst i enskilda system hos en kommun, förvaltning eller ett företag.” Kanske är krav på öppna data en del av svaret?

Hur bör plattformar ägas?

Jutta Haider: ”frågan som man måste ställa är ändå hur kan samhället kontrollera och reglera informationsinfrastrukturen för att skapa en rimlig maktbalans mellan olika aktörer.”

Ett sätt att påverka är att äga plattformar. De flesta stora plattformarna är idag privatägda, men det finns alternativ:

• Offentligt ägande (stater, kommuner eller grupperingar av sådana).
• Kollektivt ägande (ofta i form av grupperingar av användare).
• Re-decentralisering (den som vill får koppla in sin egen server, som då blir en del av plattformen – alltså en återgång till den decentraliserade arkitektur som kännetecknar plattformarnas plattform: internet).

I mitt kapitel i plattformsantologin finns några konkreta exempel. Samtänkande om plattformar och ägande pågår faktiskt på diverse olika plattformar.

Utdrag från en dialog om ägande av plattformar häromdagen (på plattformen Twitter) med bland annat James Royal-Lawson och Per Axbom.

Henrik Blomgren påpekar att olika typer av ägande kan karakterisera olika utvecklingsfaser: ”Merparten av grogrunden till svensk infrastruktur (energinät, järnvägsnät, telenät) byggdes initialt ofta med privat kapital. Privat kapital kan vara mer riskbenäget och framför allt mer entreprenörsdrivet.” Sedan spekulerar Henrik om att artificiella intelligenser (AI) kanske till en början kommer att drivas privat, men sedan görs om till en offentligägd allmän nyttighet. (Apropå AI antyder Joakim Wernberg att de kan komma att delvis ersätta plattformar, eftersom de adresserar sökkostnader på ett kanske ännu mer effektivt sätt än plattformarna.)

I Kina har kommunistpartiet sett till att inhemska plattformar snarare än internationella dominerar. Enligt Marina Svensson ser kommunistpartiet internet som ett ”ideologiskt slagfält” (dock utan särskilt mycket debatt). Det är närmast motsatsen mot hur det länge varit i Sverige. Här dominerar amerikanska plattformar, förutom i vissa nischer (Blocket, Hemnet och några till). Megaplattformarna kritiseras ständigt, mest av medier som känner sig trängda och av enskilda eller grupper av aktivister. Men hur tänker partierna om plattformssamhället?

Hänger partier och ideologier med?

I bland annat USA har Facebook kallats till förhör hos beslutande församlingar efter avslöjandena om Cambridge Analytica. Det som blev mest tydligt under förhören var dock inte bristande ansvar hos plattformsföretagets utan många politikers bristande kunskaper på det digitala området.

När jag i en panel på Internetdagarna 2013 frågade ut de politiska partierna om sina hållningar i digitala frågor fanns nästan inga meningsskiljaktigheter. Sedan dess har digitaliseringens politiska dimensioner blivit allt tydligare och fått en större synlighet i samhällsdebatten. Kunskapsnivån om det digitala är absolut på väg i rätt riktning. Men vad jag kan bedöma har partierna ännu inte formerat sig längs de konfliktlinjer som börjar gå att skönja i digitala frågor.

Digitala värdepar

Digitalisering och plattformisering gör att vi ibland behöver ställa goda ting mot varandra och bestämma oss för vad som är en rimlig balans. Hur vill du ställa in balansen? Försök!

För många av dessa balansgångar tycker jag att det är svårt att se varken en tydlig koppling till politisk höger-vänster eller till gal-tan. Ändå borde väl avvägningar som berör hela samhället avgöras med demokratiska metoder, och inte av plattformsägare i andra länder?!

Tidningen Ny teknik publicerade nyligen en lista med tio förslag riktade till politiker från bland annat redaktörerna för Fores antologi Jonas Andersson Schwarz och Stefan Larsson. De efterlyser mer dialog. Jag instämmer, och tycker att antologin är ett bra bidrag.