3. Högt hängande frukter - Nyttan med plattformar

I förra avsnittet av denna bloggserie om plattformisering presenterades två olika betydelser av begreppet plattform.

Flera miljarder användare visar med all tydlighet att det finns behov av plattformar på nätet. Mycket förenklat är nyttan med plattformar att de får möten, affärer, återanvändning och samarbeten att ske som annars inte skulle ha skett. En platt, stabil och välplanerad spelplan är mer praktisk än en sluttande, strömmande eller stökig miljö. I detta avsnitt beskrivs nyttorna något mer utförligt.

Plattformar kan bidra till en cirkulär ekonomi

När det gäller tekniska plattformar pratar man ibland om ”att stå på jättars axlar”. Plattformar är helt enkelt ett sätt att återanvända sådan teknik som andra redan utvecklat. Ofta mängder av människor under många år. Exempel är operativsystem, back-end-system som databasmotorer, kodbaser och så vidare.

Förutom att återanvändning av tekniska komponenter i sig själv har en stor resursbesparande potential, så innebär den också att vi med begränsade resurser kan uppnå högre nivåer av nytta. Den som behöver bygga allt ”från scratch” kommer helt enkelt inte att hinna bli konkurrenskraftig. Men med hjälp av plattformar kan vi nå även digitaliseringens ”högt hängande frukter”.

Digitaliseringens största potential finns inte i tekniken i sig, utan i den återanvändning och resursoptimering som den möjliggör.

Potential för hållbar resursförvaltning

Tack vare plattformar kan resurser som tidigare stod outnyttjade komma till användning. Tillverkade bilar, maskiner och andra prylar kan skapa värde istället för att kräva förvaringsutrymme och åldras. Om vi kan smida medan järnet är varmt slipper vi värma upp det igen. Lediga bostäder och lokaler kan användas, så att vi slipper bygga, inreda och värma upp fler. Överblivna livsmedel kan mätta hungriga istället för att bara skapa växthuseffekt. Kompetens kan matchas med efterfrågan istället för att belasta välfärdssystem. Välfungerande plattformar kan ge ekonomisk tillväxt och spara naturresurser. I någon utsträckning faktiskt både guld och gröna skogar! Men det sker inte av sig själv. Hur kan du och jag bidra?

Plattformar kan göra digitaliseringen mer inkluderande

Den kanske mest uppenbara fördelen med de digitala plattformarna är att de erbjuder en mängd mer eller mindre nyttiga tjänster och innehåll ”gratis” för slutanvändare. På ett sätt gör det digitaliseringen mer rättvis när det inte krävs en tjock plånbok för att kunna vara delaktig.

I mitt kapitel antyder jag att den annons- och datadrivna finansieringsmodellen främst beror på att det saknas en etablerad infrastruktur för små betalningar. Det är förstås en delförklaring, men nu när jag läst övriga kapitel inser jag att många plattformar troligen skulle ha haft en ”gratissida” även om det fanns smidiga mikrobetalningar, eftersom plattformarnas värde i så stor utsträckning beror av hur många deltagare de lyckas sammanföra.

Dessutom är det mer sannolikt att ett mindre antal plattformar gör sina system universellt utformade (alltså utformade så att de så långt som möjligt fungerar för människor oavsett exempelvis funktionsnedsättning, uppkopplingshastighet, utrustning eller situation) än att en myriad av små-sajter gör detta.

Plattformar hjälper oss hantera informationsöverflödet

Joakim Wernberg är forskare i ekonomisk geografi och hans kapitel i ”Plattformssamhället” belyser plattformiseringen framförallt ur ett ekonomiskt perspektiv. Pedagogiskt beskriver han hur digitaliseringen ökat mängden tillgänglig information och mängden personer som vi potentiellt kan interagera med. Och framförallt att de digitala plattformarna skapar ett stort värde genom att de hjälper oss med den allt större utmaningen att hantera och hitta rätt i det enorma flödet. Plattformarna organiserar flödet av information och användare med hjälp av algoritmer och mallar. Därmed sänker de sökkostnader i informationsöverflödet på motsvarande sätt som traditionella företag sänker transaktionskostnader genom att rationellt organisera flödet av material, medarbetare, kunder mm.

Att digitala plattformar kan vara bättre än traditionella medieaktörer på att hantera flöden i en digital värld illustrerar Wernberg med ett exempel från Andersson Schwartz kapitel: När Google News stängdes i vissa länder på grund av stämningar från mediehus som producerar innehåll så tappade mediehusen så mycket trafik att de drog tillbaka sin stämning. Även ”gammelmedia” behöver plattformslogiken. (Därför är det lite märkligt att de håller på att lobba fram EU-reglering som försvårar smakprov på deras innehåll.)

Plattformar kan förbättra forskning och lärande

Tack vare sin digitala och välordnade natur kan plattformar bidra till en kraftigt förbättrad kunskapsutveckling i samhället:

• Utbildningsmaterial kan individanpassas.
• Elevernas framsteg kan följas upp löpande istället för enbart i samband med examination, och stödinsatser kan därför sättas in tidigare.
• De bästa pedagogernas undervisning, övningar och läromedel kan komma fler elever till godo.
• Forskningsresultat kan snabbare nå rätt mottagare, vilket bör kunna leda till stora framsteg inom många områden.

Michael Forsman skriver bland annat i sitt kapitel att ”Många lärare och elever tycker att lärplattformar gör skolarbetet effektivare och enklare att strukturera, och upplever dem som lustfyllda och engagerade.”

Plattformar kan bidra till ökad tillit och trygghet

Plattformar som underlättar återanvändning och ökat nyttjande av befintliga resurser brukar kallas för delningsplattformar. Wernberg påpekar att det som delningsplattformarna främst levererar är tillit. För att vi ska våga dela våra bostäder, bilar, verktyg och så vidare med främlingar behöver plattformarna inte bara para ihop utbud med efterfrågan utan även hjälpa till att etablera tillit mellan främlingar. Det kan de göra till exempel genom sina varumärken, välbekanta rutiner och försäkringar/garantier. Kanske borde AirBNB, Uber och Hygglo kallas för tillitsplattformar snarare än delningsplattformar?

Bara några dagar efter att antologin släpptes publicerade bland annat Expressen en debattartikel av Mark Zuckerberg. I artikeln hävdar Zuckerberg, den störste plattformsägaren, att Facebook har goda skäl att inte sälja användardata. Precis som Wernberg konstaterar behöver plattformarna undanhålla användardata från annonsörer för att annonsörerna ska återkomma som kunder.

På tal om Facebook så är just deras plattform ett bra exempel på en plattform som skapar ordning i något som annars kan bli väldigt kaotiskt. Facebook var redan från början relativt välstädat. Både vad gäller design och uppförandekod. Deltagare använder sina verkliga namn, vilket bidrar till en viss nivå av seriositet, även om lokala sociala normer sätts ur spel av nätets globala karaktär. I takt med plattformens tillväxt har dess funktioner och rutiner blivit så välbekanta att de skapat en både praktisk och relativt trygg universalmiljö för digitala möten.

Men även andra plattformar kännetecknas av att de ökar användarnas trygghet. Det är mindre läskigt att beställa från Amazon än från någon okänd näthandlare. När jag köper hus är det livets största affär, och då känns det tryggt om jag hittat den via en välkänd plattform som Hemnet. Att hämta exekverbara program på internet kan vara farligt, men installerar jag en app via AppStore så finns skäl att tro att den uppfyller åtminstone grundläggande hygienkrav. Inte bara på individnivå utan även för samhället kan plattformarna bidra till ökad trygghet. Amelia Andersdotter konstaterar i antologin att säkerhet är dyrt och svårt, och att de internationella storföretagen har den skalbarhet som behövs.

Wernberg lägger stor vikt vid begreppet tillit. Faktum är att tillit är en resurs som i någon mån kan kvantifieras och dessutom överföras både till och från digitala plattformar. Marina Svensson forskar om Kinas digitalisering och berättar i sitt kapitel bland annat om pilotprojekt som kopplar användares beteende (online och offline) till ett ”socialt kreditvärdighetssystem”. Ett ”bra” beteende kan då ge fördelar i form av rabatter och förtur på alla möjliga områden medan ett ”dåligt” beteende bestraffas. Om det råder konsensus om vad ett ”bra” beteende innebär och hur det ska mätas så förefaller detta vara en god idé. Men ungefär där börjar problemen.

Nästa avsnitt handlar just om plattformiseringens baksidor och risker